Nej till utträdeskravet -Tuffare grön politik i EU

Den som läser Miljöpartiets partiprogram löper stor risk att stå med lika många frågetecken efter läsningen som innan. För tyvärr säger partiprogrammet väldigt lite om vad Mp vill med EU. För visst pratas det om ett A la Carté samarbete och att det nuvarande EU ska upplösas. Men frågorna som ligger kvar i mitt huvud är för det första om det är realistiskt att tro att något av detta ska inträffa och för det andra, är det önskvärt.

Lissabonfördraget var tänkt att vara ett förslag till konstitution för ett utvidgat och starkare EU. Problemet var att förslaget blev precis så bra som det kan bli när man låser in ett hundratal personer, varav en stor majoritet män, i ett rum under några månader och ber dem tänka ut ett förslag på hur möjligheterna att fatta beslut i EU ska kunna förenklas. Som man frågar får man svar brukar det heta och detta var precis vad som inträffade, förslaget innebar mer överstatlighet och fler beslut på EU nivå.

Jag tror inte jag träffat en enda grön som påstått att de tyckte Lissabon fördraget var bra, oavsett vad man tyckt om partiets EU politik i övrigt. Att däremot tala om vad som ska finnas istället är betydligt svårare än att peka på Lissabonfördragets brister. Politiska beslut, som är bindande för människor, måste fattas på någon nivå i ett samhälle. Så om de inte ska fattas på EU nivå, måste de fattas på nationell, regional, eller kommunal nivå. Svaret brukar då bli att besluten ska fattas på lägsta möjliga nivå, så nära människor som möjligt. Men även en sådan devis kräver konkreta avvägningar.

Tydligast blir detta när det gäller klimatpolitiken. Det finns vad jag vet i princip inget annat politikområde med så stort behov av överstatliga politiska beslut som frågan om att minska koldioxid utsläppen, ska vi då kämpa emot detta? Om vi accepterar överstatliga beslut på vissa områden men inte på andra måste vi kunna argumentera om varför vi gör detta. Annars kommer människor uppfatta det som att vi är emot överstatliga beslut inom de områden där resten av Europa har en uppfattning som vi inte gillar. Det finnas många länder som inte hoppar högt av tanken på en tuffare klimatpolitik ska de då kunna slippa? Detta är också den stor risken med ett À la carté samarbete. Medelhavsländerna kan strunta i gemensamma fiskekvoter, Irland och Polen kan fortsätta att neka kvinnor sin mänskliga rättigheter i form av fri abort. Ja listan kan göras lång.

När det gäller frågan om EUs upplösande är jag också skeptisk. Den gemensamma nämnaren för oss som är verksamma i kampanjen för att Mp ska släppa utträdeskravet är att vi hellre vill påverka politiken inom EU än att stå utanför och titta på. Det är naturligtvis enklare att skapa förändringar inom en rådande organisation än att först kämpa för att den ska upplösas och sedan skapa en ny. Förhoppningsvis leder Irlands nej till att Lissabon fördraget kastas i papperskorgen och att arbetet med att hitta en ny form för beslutsfattande kan ta form. I den processen ska vi gröna vara de främsta förkämparna för frihet, demokrati och människors lika rättigheter. Vi ska vara ett rött skynke för alla de där ljusskygga byråkraterna som vill fatta alla beslut i mörka korridorer som det ofta brukar hänvisas till. Vad är alternativet? Att likt England, som länge vägrade möta andra länders landslag i fotboll, stå vid sidlinjen och hävda att vi är bäst kommer inte ta oss ett enda steg närmare den annorlunda värld som är både möjlig och helt nödvändig.

Tomas Eriksson