”Det är dessvärre en fråga där många i-länder har dålig trovärdighet. Därför är det en central fråga, att få trovärdiga system för att överföra resurser från de i-länderna till utvecklingsländerna.”

Tyvärr så är det många som fokuserar på denna fråga. Det är inget som man löser i avtal om klimatfrågor. På Bali diskuterade FN en överföring om 100 miljoner dollar/år. Samtidigt kan konstateras att för klara en omställning i paritet med de klimatmål som diskuteras inom FN, så krävs det enligt alla bedömmare en överföring av ca 80-100 miljarder dollar/år. En sådan massiv överföring kan bara lösas med marknadens aktörer, öppnare handelssystem och ekonomisk utveckling. Så om det är en knäckfråga, så borde du fokusera på att EU snarare driver på att skapa gynnsamma förutsättningar för ekonomisk utveckling i hållbar riktning som gynnar u-länderna. På vilket sätt skulle Sverige överhuvudtaget ha en chans att påverka EU i någon riktning alls om vi gick ur? EU har potential att vara en motor i arbetet med en hållbar ekonomisk utveckling i u-länderna. Och det behövs. Att hoppa av ett samarbete som kan stödja en sådan utveckling vore väldigt oklokt för klimatet.

Om det är så som du beskriver det, så är det väl viktigt att så som EU-medlem driva på och skapa opinion för att enskilda länder skall kunna få lägga fram bra miljöförslag i eget namn? Vi lär ju vara EU-medlemmar ett bra tag till och nuvarande icke-EU-länder kommer att droppa in ett efter ett. Detta skulle enligt din beskrivning innebära att alla förslag i t ex klimatfrågor uteblev i samma takt som nu icke EU-länder blir EU-medlemmar. Den ordningen måste vi i såfall ändra på, om det nu är så, eller hur? Frågan är vad vi skall lägga kraften på.

”Om Sverige lämnar EU får vi åter en egen röst i de internationella samarbetena, och det ger större möjlighet att driva på i de globala miljöfrågorna.”

Om hur många år då?

Självklart måste vi ha en ordning där även enskilda EU-länder har rätt att driva på i globala miljöfrågor – både utanför och i EU.

Det är alltså helt fel hävda att Sverige måste vara med i EU för det internationella klimatarbetets skull. Länder utanför EU har större frihet att föra en självständig talan i internationella fora. Att driva på, att lägga konkreta förslag, att bygga broar mellan Nord och Syd, det är en viktig uppgift i det internationella miljösamarbetet. Det är en uppgift som Norge och Schweiz nu tar på sig. Det är en uppgift som Sverige ofta tog på sig, innan vi gick in i EU.

Det är en uppgift, som Sverige också hade större förutsättningar för att klara. Vi har ett gott anseende i världen, av historiska skäl, vilket ger Sveriges röst en tyngd i internationella förhandlingar som överstiger vår befolkning eller vår ekonomi. Det är ett arv att förvalta. Att använda för att bidra till en solidarisk och hållbar utveckling globalt. Eller att förspilla.

Den aktuella knäckfrågan i klimatförhandlingarna är den nödvändiga resursöverföringen från rikare till fattigare länder. Många rika länder säger att länder som Kina, Indien och andra u-länder måste åta sig att hålla igen eller minska koldioxidutsläppen. Men u-länderna påpekar att det är i-länderna som släppt ut det mesta av de drivhusgaser som redan finns i atmosfären, och att de använt billig olja och kol för att bygga upp sitt välstånd. De måste dela med sig, avsätta resurser för att u-länderna ska kunna utvecklas utan att öka sina utsläpp. Och för att u-länderna ska kunna anpassa sig till de klimatförändringar som redan är ofrånkomliga. I korthet alltså: utan u-länderna, inget avtal. Men utan pengar, inga u-länder. Överföring av pengar och teknik är en knäckfråga.

Det är dessvärre en fråga där många i-länder har dålig trovärdighet. Därför är det en central fråga, att få trovärdiga system för att överföra resurser från de i-länderna till utvecklingsländerna.

Förhoppningen är att ett nytt avtal ska undertecknas inom ramen för FN:s klimatkonvention vid klimatförhandlingen i Köpenhamn i december 2009. Vid det formella förberedande mötet i Bonn i juni vädjade ordföranden för FN-förhandlingarna om att länder skulle lägga konkreta förslag. Det behövs för att man ska ha något att förhandla om, för att processen ska gå framåt.

Norge och Schweiz har lagt var sitt förslag på mekanismer för att mobilisera resurser för att överföra till Syd. Deras förslag har klassats som några av de få hoppfulla tecken av miljöorganisationer som bevakar förhandlingarna.

Det norska förslaget går i korthet ut på att en del av de utsläppsrätter som medverkande länder får ska auktioneras ut på den globala marknaden, vilket genererar pengar som kan användas till insatser i Syd. Det schweiziska förslaget går ut på att länderna ska betala en skatt på alla utsläpp över 1,5 ton per invånare, en skatt vars intäkter ska användas för insatser i Syd. Det finns för- och nackdelar med båda förslagen. Men man har åtminstone lagt något på bordet så att det finns något att diskutera. Det är ett sätt att sätta press på de större aktörerna som lurpassar på varandra. Som EU och USA.

Det är ett konkret och viktigt exempel på hur länder utanför EU kan driva på det internationella arbetet. Så har också Sverige gjort, innan vi blev medlemmar i EU. Ett viktigt exempel är de förhandlingar som ledde fram till Montrealprotokollet om ozonnedbrytande ämnen. Men också inför Rio spelade Sverige en aktiv roll. Det hände, att EU-länder vände sig till Sverige och bad Sverige lägga fram förslag, som de som EU-medlemmar inte kunde lägga fram i eget namn.

Om Sverige lämnar EU får vi åter en egen röst i de internationella samarbetena, och det ger större möjlighet att driva på i de globala miljöfrågorna.