Nej till utträdeskravet -Tuffare grön politik i EU

Vi intervjuar Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen

Vi ställde fyra frågor till Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen och i European Environmental Bureau, som är samarbetsorgan i Bryssel för omkring 150 europeiska miljöorganisationer. Mikael skrev nyligen på sin blogg att ”EU:s miljöpolitik skulle försämras om Sverige lämnade EU, vilket med stor sannolikhet skulle leda till en sämre miljö i Sverige, EU och världen i övrigt.”

Hur kan du göra ett sådant påstående?

- I flera fall har Sverige och EU på ett positivt sätt kunnat påverka varandra till förbättringar för miljösituationen. När EU:s möjligheter att påverka används på rätt sätt, är det betydligt kraftfullare än traditionella former av mellanstatligt miljösamarbete.

Kan du ge exempel på hur EU påverkat Sverige?

- Sverige är skyldigt att införa och genomföra flera EU-regler som ger ett starkare miljöskydd än tidigare. Ett exempel är EU:s miljökvalitetsnormer som sätter ett tak för hur dålig till exempel luft- och vattenkvalitén får vara. Det har visat sig vara ett nyttigt instrument i många sammanhang. Detsamma gäller EU:s direktiv om miljökonsekvensbeskrivningar från 1985, som implementerades genom den svenska miljöbalken några år efter EU-inträdet.

- Inom EU finns vissa starkare regler för skydd av hotade habitat och arter, som exempelvis de svenska rovdjuren, och för fågelskydd, än vad vi hade tidigare i svensk lagstiftning. Det är exempelvis svårare att upphäva ett Natura 2000-område än ett svenskt naturreservat.

- EU driver också på genom den europeiska handeln med utsläppsrätter. Den förra regeringen föreslog 2006 att taket för de svenska utsläppen 2008-2012 skulle sättas till 24 miljoner ton per år. Kommissionen sänkte denna siffra till 22 miljoner ton och vidhöll det taket trots den nytillträdda borgerliga regeringens protester.

Men gäller också det omvända – kan Sverige verkligen påverka EU?

- Javisst. Tack vare Sverige fick EU en försurningsstrategi, ett arbete som både svenska regeringar och den svenska miljörörelsen drev med framgång. Kemikaliepolitiken i EU har också blivit bättre – eller mindre usel – tack vare Sverige. Trots att kemikalieförordningen REACH blev urvattnad i förhållande till behoven, så segrade miljölinjen i principiellt viktiga frågor. REACH medför förbättringar för miljön inom hela EU, eftersom flödena av varor med farliga kemikalier är internationella. Utan Sverige hade dagens REACH knappast kommit till.

- Också i klimatfrågan har Sverige drivit på EU, till exempel under den dåvarande miljöministern Kjell Larsson. Även regeringen Reinfeldt var starkt pådrivande för att få till stånd EU:s ”dubbla utsläppsmål” på 30 respektive 20 procents reduktion av utsläppen till 2020. Utan dessa svenska påtryckningar hade EU:s klimatarbete idag varit sämre.

- Sverige har också spelat en avgörande roll för EU:s strategi för hållbar utveckling, det 6:e miljöhandlingsprogrammet och för artikel 6 i EG-fördraget. Artikeln är oerhört central och kräver att miljöperspektivet alltid integreras i alla sektorer. Artikeln påverkar utformningen av lagstiftningen och har åberopats av EU-domstolen för att ta större miljöhänsyn. Ett känt exempel är upphandling av bussar i Helsingfors.

Hur ser du på möjligheten att arbeta med miljöfrågor inom EU?

- EU är en viktig arena för miljöarbetet i Europa. Inom EU finns ofta kraftigare verktyg för att driva igenom en effektiv miljöpolitik än vad som finns i mellanstatliga samarbeten. Många EU-beslut tas med kvalificerad majoritet, vilket gör att länder med långa miljöambitioner inte kan blockera utvecklingen. EU har också en domstol som kan se till att stiftade lagar efterlevs. Förutom reglerna finns en stor budget i EU och därmed ekonomiska muskler för miljöarbetet.

- Tyvärr finns stora brister inom olika områden, exempelvis EU:s jordbrukspolitik, som leder till stora miljöproblem och försvårar utvecklingen i fattiga länder. Förbättringar av EU-politiken kan ge en bättre miljö i både vårt närområde och i ett globalt perspektiv. Just därför är viktigt för miljörörelsen att aktivt påverka beslutsfattandet inom EU.

Mer om EU, Sverige och miljön på vår hemsida

Svenska Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson skriver på sin blogg: ”För övrigt ogillar jag att miljöpartiets Ulf Holm använder Naturskyddsföreningen i sin partiinterna kampanj för EU-utträde. Naturskyddsföreningen tar givetvis inte ställning i den frågan. Och inom miljöområdet är min egen erfarenhet efter många års arbete med EU:s miljöfrågor att EU:s miljöpolitik skulle försämras om Sverige lämnade EU, vilket med stor sannolikhet skulle leda till en sämre miljö i Sverige, EU och världen i övrigt.”

Inlägget är ett svar på Ulf Holms argumentation i SVT-debatten mot Mikaela Valtersson.

”Det är en sak att inte inträda i en union. Det är en helt annan sak att utträda.”

Läs hela Per Gahrtons debattartikel på Europabloggen.se.

I helgen hade jag en lång konversation med en taxichaufför i London. Han frågade vad jag gjorde. Jag sa att jag pluggade statsvetenskap på masternivå och var aktiv i ett politiskt parti. Jag blev då föremål för hela hans politikerförakt. I 45 minuter fick jag höra hur vi politiker ljög, manipulerade och framförallt bytte åsikter i frågor av valtaktiska skäl. Även om detta var i England så finns det även ett växande politikerförakt i Sverige. Jag tror att det till stor del beror på att många politiker sitter och håller inne med vad de egentligen tycker och istället säger det som de tror att de borde tycka. Jag tycker själv att det är väldigt obekvämt att argumentera för något om jag inte verkligen tror på det, och därför har jag full förståelse för att våra språkrör ärligt har gått ut med att de har en avvikande åsikt från partiprogrammet i EU-frågan.

I debatter och konversationer kring den medlemsomröstning som Miljöpartiet nu genomför om EU-utträdeskravet har jag fått erfara att många personer, oavsett var de står i EU-debatten, verkar argumentera utifrån något slags taktiskt perspektiv. Antingen, ”vi måste säga nej till utträdeskravet för att kunna regera med sossarna”, eller ”vi måste säga ja till utträdeskravet för att vara trovärdiga i vår EU-kritik” (som om vi inte skulle kunna vara kritiska till den politik som idag förs inom EU även om vi inte vill lämna organisationen). På Ja-sidans hemsida har jag sett argument som jag tolkar som ren skrämeselpropaganda. En hel del handlar om sakfrågan vilket är bra då det finns väldigt mycket som är väldigt dåligt med EU. Det finns dock också en argumentation som bygger på att ett borttagande av EU-utträdeskravet kommer att innebära att miljöpartiet ändrar sin övriga politik, och att vi inte längre kommer att vara trovärdiga om vi svänger nu om något vi hållit fast vid så länge. Jag blir själv lite rädd när jag hör sådana argument. Inte för att jag är aktiv i Nej-kampanjen och således är partisk, utan för att jag är rädd för att vi ska bli ett parti som andra partier. Att vi ska bli som politikerna som skapade taxichaufförens politikerförakt.

Jag tycker inte att valtaktiska argument hör hemma i en diskussion om vad som ska stå i vårt partiprogram. Alla politiska partier är kompromisser, och alla kan inte stå bakom allt i programmet, men en majoritet av våra medlemmar måste i alla fall tro på det som står där. Vi kan inte skicka ut folk i en valrörelse för att argumentera för saker som de inte tror på. Jag bävar för debatten där jag ska säga, ”vi vill gå ur EU, få alla andra länder att också gå ur, avskaffa organisationen, bygga upp en ny organisation och använda den för att lösa klimatkrisen”. Jag kan inte ens förklara det för mina gröna vänner i Federation of Young European Greens som nästan samtliga vill vara kvar i EU. Vi kan vara strategiska när vi väljer vilka av våra ståndpunkter vi vill lyfta fram och fokusera på i en valrörelse, men inte när det gäller vilka ståndpunkter vi faktiskt står för.

Jag har stor respekt för dem som verkligen vill lämna EU. De finns bra argument för det, men jag tycker att argumenten för att vara kvar överväger. Jag har också stor respekt för dem som inte bestämt sig ännu, för detta är en komplicerad fråga. Jag har dock inte särskild stor respekt för människor som bygger sin argumentation på taktik, och inte heller för folk som har bestämt sig för vad de tycker, men inte tar ställning för att garanterat vara på den ”vinnande” sidan. Jag skulle vilja uppmana alla att verkligen lyssna på sakargumenten, strunta i det taktiska tänket, och sedan rösta på det som de tror är bäst.

Vi måste skapa ett samhälle där politiker tror på det de säger och säger det de tror. Då kan vi bygga en bättre demokrati.

Fredrik Frangeur

Förbundsstyrelseledamot och Internationellt ansvarig
Grön Ungdom.

Av Lari Pitkä-Kangas, kommunalråd Malmö.

I folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 så tvekade jag. När jag sedan skulle gå och rösta den där dagen, var jag så villrådig att jag gick hem igen. Stilla och lugnt hemma övervägde jag alla argument som fanns för och emot. Om jag nu tvekade, så måste det ju betyda att något inte var rätt. Jag gick med raska steg åter till vallokalen och röstade nej till EU. Och det kändes som om jag gjort rätt.

Nu senare har jag mer erfarenhet av EU och förstår bättre hur det politiska landskapet ser ut. På den tiden när EU-debatten begav sig, uttrycktes många märkliga argument både för och emot. Från min utgångspunkt i Umeå lät det ofta så här:

”Dom där i Bryssel – vet väl lika lite som dom i Stockholm om hur vi har det – ja till och med mindre.”

Det är nog ganska talande.

Var ligger Sverige? Många tänker sig nog Sverige utanför Europa. Ofta i debatterna kan det komma påståenden som ”Men dom i EU vill ju faktiskt ta makten över oss här i Sverige”. Och min fråga är – på vilket sätt skulle EU vara något annat än Sverige? Vi är ju med i EU och faktiskt en del av Europa! Känslan när man åker över Öresundsbron till Köpenhamn är egentligen inte mer speciell, när man gjort det ett 100-tal gånger, än att ta Öresundståget till Lund.

I Hannover har de gröna suttit vid makten i över 17 år nu. I Sevilla är det gröna kansliet minst lika stökigt och påklistrat med affischer som de flesta partikanslier jag besökt i Sverige. Och politiken är så familjär och bekant. De gröna värderingarna finns där. I Barcelona, med vice borgmästarinnan Imma Mayol, med satsningar på sol och vind. I Nantes i Frankrike, där man förvandlar staden till en grön stad. I Australien, Tasmanien där den gröna senatorn, propagerar för gröna småföretagares utvecklingsfrågor. I Wien där man utvecklar lokaldemokratin i stadsdelarna. I Paris där man aktivt arbetar med integration, hemlöshet, och jämställdhet. De gröna värderingarna sprids till många andra ställen i Europa och i världen.

Jag vill att vi samarbetar med gröna partier, delar de gröna värderingarna, sprider gröna idéer och tar ett grönt ansvar i Europa! Vi har idag en gemensam politisk nivå för 27 medlemsländer, men också med tusentals kommuner och städer, för att inte tala om alla de människor som lever i Europa. Vi har ett mångkulturellt, väl integrerat samarbete, som kan bli bättre, även om mycket skapats med helt andra förtecken än gröna. Det måste vi våga ändra på!

Vad var det som fick mig att rösta nej till EU? Antagligen bara rädsla för något större än det familjära. Men vi är rädda för mycket och rätt väg är snarare att lära känna sig själv genom andra, än att stänga in sig, och att sätta sig ensam. Trots allt – det är knappast genom att lämna ett europeiskt samarbete som vi stärker de gröna, vare sig i Sverige eller i Europa, eller i resten av världen. Snarare borde de gröna i Sverige samarbeta så mycket mer med också andra europeiska gröna kommuner och regioner inom EU. För ju fler nivåer vi finns på, desto mer politisk kraft att förändra får vi.

Lari Pitkä-Kangas

Lari är 39 år och arbetar han som kommunalråd i Malmö i den styrande rödgröna majoriteten.

Idag publiceras inte bara ett till av de hundra namn som berättar om varför Miljöpartiet borde slopa utträdeskravet, utan även en debattartikel av Nicklas Attefjord. Tidigare debattartiklar hittar ni här.

Kan man älska Europa samtidigt som man hatar Bryssel? Kanske frågan är felformulerad? Jag är nu snart 35 år och när jag tänker tillbaks minns jag väldigt tydligt det kalla kriget, jag minns järnridån, jag minns gränspolisens hundar och Ak47:or när jag åkte in i DDR. Jag minns även min första semester i Spanien och hur min mamma beskrev hur det var att leva och arbeta i det fascistiska Spanien, hur rädd hon var för Guarida Civil.

Idag 2008 är tanken på en fascistisk stat i Europa lika främmande som en rymdinvasion, ändå är det bara 30 år sedan. Båda vad gäller demokratiseringen av Spanien, Portugal och Grekland samt frigörelsen av Östblocket har EU spelat en avgörande roll. I vår del av Europa har EU-debatten handlat om böjningen på gurkor eller EU:s demokratiska underskott. För våra jämlikar i många delar av Europa så har EU möjliggjort en uppväxt i demokrati, om än inte så ”perfekt” som den Svenska, men perspektiv är alltid bra.

Jag ser inte EU som färdigt, det är inget statiskt utan något som i väldigt stor grad är formbart, och en av de bästa sakerna med att vara en del av den gröna rörelsen är att vår tid är framför oss. Det vi sett än så länge är bara början, det är nu det är dags kavla upp ärmarna och börja genomföra grön politik på allvar.

För att avsluta det hela så skulle jag vilja dela med mig av en sång skriven av Woody Guthrie som en protest mot ”God bless Amerika” , USA:s inofficiella nationalsång. Vad har detta med EU att göra kan ju vän av ordning då undra. Jo, God bless Amerika skrevs i början av USA:s storhetstid och beskriver på ett bra sätt den väg man valde i USA, men det fanns krafter som vill något annat, och Woody Guthries sång beskriver den andra vägen som USA alltså inte slog in på. Europa står nu delvis inför liknande val och jag vill vara en del av den kraft som ser till att Europa väljer en annan väg, därför kommer jag att rösta NEJ till att behålla utträdeskravet.

http://www.youtube.com/watch?v=1yuc4BI5NWU

Så den här kontinenten är din och min

Nicklas Attefjord

Nicklas Attefjord, 34 år, är en trebarnsfar boende på Öckerö i Göteborgs norra skärgård. Han är kommunfullmäktigeledamot i Öckerö och anställd på partikansliet som kommun och regionsamordnare för miljöpartiet.

När folkomröstningen om EU-medlemskap genomfördes 1994 var jag 18 år. Med nyvunnen rösträtt anslöt jag mig tveklöst till nej-sidan. Tillsammans med ett stort gäng planerade vi nej-valvaka och fest för gymnasiekompisarna i småländska Eksjö. En av mina vänner, tillika mest engagerade EU-motståndaren, kom rätt moloken till valvakan, som hon varit med att planera:
- ”Får jag vara med, trots att jag röstade ja?”.
Inför en häpen skara berättade hon att hon natten inför valet drömt att det ”skulle gå åt helvete för Sverige om vi stod utanför EU”. Därför hade hon hel sonika ändrat sig.

Jag tror inte det hade gått åt helvete med Sverige utanför EU och jag ångrar inte att jag röstade nej. Men sedan den där folkomröstningen en regnig och kall höstsöndag för 14 år sedan har det blivit ännu tydligare att ett handlingskraftigt internationellt samarbete är en förutsättning för att världen ska kunna hantera globala frågor. Som klimatfrågan. EU finns redan, Sverige är med, fler och fler ansluter sig, och EU skulle kunna spela en avgörande global roll. För mig är det enda rimliga att ha EU som utgångspunkt. Det är inte lätt för miljöpartiet att påverka färdriktningen på den stora skutan EU. Men det är ännu svårare om vi står utanför. Och det allra svåraste måste vara att på kort tid få till en annan internationell organisation som har muskler nog att vara en aktör i det globala klimatarbetet.

Det mesta med EU är lika dåligt som när jag röstade nej. Demokratiunderskottet, militäriseringen, flyktingpolitiken. You name it. Men det finns en avgörande sak som skiljer. EU omfattar idag fler länder och är inte bara en västeuropeisk rikemansklubb. Det är inte längre bara en elit som är med. Fattiga länder, forna diktaturer har kommit med.

Ha kakan och samtidigt äta upp den är ett välbekant talesätt. Det brukar beteckna tvehågsenhet. Inkonsekvens. Två bollar i luften är den miljöpartistiska omskrivningen som gällt för EU-politiken. Den funkar helt enkelt inte. I praktiken har vi drivit en ganska konstruktiv EU-politik där utträdeskravet med rätta hamnat i bakgrunden. Men genom att släppa visionen om att Sverige ska lämna EU kan vi driva en mycket tuffare grön politik i EU. Och ärligt stå upp för att vi har en grön vision för EU-samarbetet. Därför kommer jag rösta nej i medlemsomröstningen.

Emilia Hagberg

Emilia Hagberg är gruppledare för Miljöpartiet i Stockholms Stadshus och är utbildad naturgeograf.

Den som läser Miljöpartiets partiprogram löper stor risk att stå med lika många frågetecken efter läsningen som innan. För tyvärr säger partiprogrammet väldigt lite om vad Mp vill med EU. För visst pratas det om ett A la Carté samarbete och att det nuvarande EU ska upplösas. Men frågorna som ligger kvar i mitt huvud är för det första om det är realistiskt att tro att något av detta ska inträffa och för det andra, är det önskvärt.

Lissabonfördraget var tänkt att vara ett förslag till konstitution för ett utvidgat och starkare EU. Problemet var att förslaget blev precis så bra som det kan bli när man låser in ett hundratal personer, varav en stor majoritet män, i ett rum under några månader och ber dem tänka ut ett förslag på hur möjligheterna att fatta beslut i EU ska kunna förenklas. Som man frågar får man svar brukar det heta och detta var precis vad som inträffade, förslaget innebar mer överstatlighet och fler beslut på EU nivå.

Jag tror inte jag träffat en enda grön som påstått att de tyckte Lissabon fördraget var bra, oavsett vad man tyckt om partiets EU politik i övrigt. Att däremot tala om vad som ska finnas istället är betydligt svårare än att peka på Lissabonfördragets brister. Politiska beslut, som är bindande för människor, måste fattas på någon nivå i ett samhälle. Så om de inte ska fattas på EU nivå, måste de fattas på nationell, regional, eller kommunal nivå. Svaret brukar då bli att besluten ska fattas på lägsta möjliga nivå, så nära människor som möjligt. Men även en sådan devis kräver konkreta avvägningar.

Tydligast blir detta när det gäller klimatpolitiken. Det finns vad jag vet i princip inget annat politikområde med så stort behov av överstatliga politiska beslut som frågan om att minska koldioxid utsläppen, ska vi då kämpa emot detta? Om vi accepterar överstatliga beslut på vissa områden men inte på andra måste vi kunna argumentera om varför vi gör detta. Annars kommer människor uppfatta det som att vi är emot överstatliga beslut inom de områden där resten av Europa har en uppfattning som vi inte gillar. Det finnas många länder som inte hoppar högt av tanken på en tuffare klimatpolitik ska de då kunna slippa? Detta är också den stor risken med ett À la carté samarbete. Medelhavsländerna kan strunta i gemensamma fiskekvoter, Irland och Polen kan fortsätta att neka kvinnor sin mänskliga rättigheter i form av fri abort. Ja listan kan göras lång.

När det gäller frågan om EUs upplösande är jag också skeptisk. Den gemensamma nämnaren för oss som är verksamma i kampanjen för att Mp ska släppa utträdeskravet är att vi hellre vill påverka politiken inom EU än att stå utanför och titta på. Det är naturligtvis enklare att skapa förändringar inom en rådande organisation än att först kämpa för att den ska upplösas och sedan skapa en ny. Förhoppningsvis leder Irlands nej till att Lissabon fördraget kastas i papperskorgen och att arbetet med att hitta en ny form för beslutsfattande kan ta form. I den processen ska vi gröna vara de främsta förkämparna för frihet, demokrati och människors lika rättigheter. Vi ska vara ett rött skynke för alla de där ljusskygga byråkraterna som vill fatta alla beslut i mörka korridorer som det ofta brukar hänvisas till. Vad är alternativet? Att likt England, som länge vägrade möta andra länders landslag i fotboll, stå vid sidlinjen och hävda att vi är bäst kommer inte ta oss ett enda steg närmare den annorlunda värld som är både möjlig och helt nödvändig.

Tomas Eriksson